Som en hök, eller?

Många spel måste man verkligen sätta sig in i innan man kan bilda sig en upfattning om hur det egentligen är, rent spelmässigt. Många bra spel kommer med en snäv inlärningskurva, men när kontrollen väl sitter där så kan den vara hur skön som helst. Jag spelade HAWX demon häromdagen och jag måste erkänna att det kändes fel. Jag är inte van vid flygsimulatorer, har nästan inte spelat några alls, men jag var ändå lite förväntansfull. En nästagenerationens flygsimulator a’la Tom Clansy lät bra. Tyvärr skulle vilja beskriva kontrollen med ett ord, stelt. Stelt, måhända ”realistisk”, men ”realistisk” är inte alltid bra rent spelmässigt. Ska definitivt ge det en chans till. Kanske kan jag lära mig bemästra den stela stålbiten i sinnom tid.

”Just want to serve my country, be the best pilot in the Navy, sir” 

Peka & Klicka

Peka-klicka spel är på utgående, inte inne alls, tyvärr. Det släpps stundtals spel som kommer i kritikers fokus (ex. A vampire Story ), men vi kommer inte i närheten av den kavalkad som en gång var så populär (ex. Monkey Island, Myst). Mycket tror jag pga. att tekniken dvs. utvecklingen har gått frammåt, det går idag utmärkt att göra spel där både bakrunder och karaktärer är i ständig rörelse, peka klicka har långsamt gått i graven som ett resultat av att det nog känns bakåtstävande att utveckla spel som inte drar nytta av dagens teknik. Även rent gameplay-mässigt så har utvecklingen gått framåt, nya spelsätt och nya sätt genrer har blivit norm och standard. Att rent statiskt klicka sig fram till ännu en förrenderad bild/scen anses likssom inte lika motiverat längre. Tyvärr. Men att det är en döende genre betyder inte att det inte finns massor med alternativ för den intresserade pusselknäckaren.

Jag kommer i framtiden tipsa om några spelutvecklare och spel som fortfarande gör mycket för genren, om än i mindre skala.

Först ut: Mateusz Skutnik. Flash-spel utvecklare, arkitekt och konstnär. Skapare av spelserier som Submachine och Covert front. Submachine serien består för närvarande av 7 spel av ”escape the room” typ. Mycket atmosfäriska och kluriga, inte sällan extremt svåra men oj så tillfredställande att spela. Spela alla i ordning, snart kommer nästa del i serien, och jag hypar förväntansfullt.

    

 

 

 

 

Indie-dependent

Snart är det dags för årliga Independent Games Festival. Indiespel förtjänar att uppmärksammas i dessa tider. Små utvecklingsteam utan större påtryckningar uppifrån kan bevisligen ta ut svängarna och göra verkligt innovativa spel utan att riskera undergång. Det lutar mer och mer åt att spel måste vara kommersiellt gångbara på bred front för att överhuvudtaget få finansiering. Därför är det så skönt att se att det finns ett ökande intresse för independent-spel. Bland dom nominerade i år finns en hel del sköna spel, men särskillt ett är värt att nämna, utvecklat av en svensk student, You Have To Burn The Rope. Underbart.

Boy, Girl and Sun

Noby Noby  Boy

Enligt skaparen Keita Takahashi är ”NobiNobi”  ett populärt japanskt ord och betyder ungefär: ”relaxed, free, and without worry”  Och det är just vad det är: 

Relaxed: Sant, det finns inget att göra, man kan inte dö. (Om man mot förmodan skulle trilla över kanten så sprutas man genast upp ur skorstenen) 

Free: Jo visst, man kan åka till månen och svälja bl.a. traktorer, pyramider och olika geometriska former. 

Without worry: Nej, finns verkligen ingen anledning att oroa sig.

Spelets huvudperson är en glupsk pojke(?) som kan bli längre ju mer han äter. Om man satt i sig tillräckligt så kan man förlänga kroppen metervis åt gången. En särskillt skön feature som nog gått många förbi är den kollaborativa resa som alla boys världen över bidrar till genom att spela. Man kan alltså när som helst rapportera sin boys längd till solen. Solen skickar (med den lilla älvans hjälp) i sin tur  upp längden till girl som växer precis så mycket. Girl svävar i rymden med utgångspunkt från jorden och kan tydligen bli hur lång som helst. Häromdagen kom hon fram till månen vilket resulterade i att man kunde spela på just månen. Nästa planet är tydligen Mars. Rent proportionerligt sett till avstånd i meter så bör det ta några veckor. Roligt en stund, ger en känsla av att vara en del av något större, trevligt. Synd att kontrollen och framförallt kamerastyrningen är så vidrig.  

Som en kommentar till ett stressat samhälle eller som ett alternativ och en paus ifrån tyngre storspel så fungerar det utmärkt en liten stund eller två åt gången. Don´t worry be happy.

  

Att tänka innan man talar

Hepp! En ny blog om spel. Sitter inne med en hel del reflektioner, tankar och funderingar kring spel, spelteori och eventuellt speldesign. Kanske kan jag tillägga någonting, kanske inte. I vilket fall är ni härmed välkommna att ta del av det.

Vi ses!